Det gröna förbundets rötter finns i 1980-talets gröna rörelse, kring vilken miljöaktivister, feminister, representanter för handkapporganisationer och "alternativmänniskor" samlades. Från första början prioriterade de finländska gröna jämlikhetsfrågor, den nordiska välfärdsstaten och miljöfrågor. Det gröna förbundet grundades efter en lång diskussion på Kalevaladagen det vill säga den 28 februari 1987. Till en början fungerade Gröna förbundet som en förening men redan följande år, 1988, registrerade man sig som parti.
 

Organisationen

Det gröna förbundet har bland sina medlemmar både distrikts- och lokalorganisationer samt riksomfatande medlemsorganisationer. Årsmötet väljer en partiordförande för två år och en partisekreterare, en delegation med 40 medlemmar och en regering med 12 medlemmar.

På de grönas partikansli arbetar sex personer stadigvarande. En del regionala och riksomfattande medlemsorganisationer har också deltidsanställda. Till största delen fungerar lokalorganisationerna ändå på frivillig basis. Den gröna riksdagsgruppen har fem arbetstagare.

Gröna förbundet fungerar huvudsakligen med hjälp av statligt partistöd. Stödets storlek baserar sig på antalet riksdagsledamöter. 14 gröna riksdagsledamöter inbringar förbundet circa 826 000 euro i partistöd årligen. Andra inkomstkällor är de medlemsavgifter som förbundet får och förtroendepersonskatterna.

Liksom andra partier får också Gröna förbundet tidningsstöd, vilket kanaliserats till obundna Vihreä Lanka som utkommer en gång i veckan. Vihreä Lankas chefredaktör är Elina Grundström.

 

Den gröna riksdagsgruppen och ministern

År 1983 utkämpade de gröna sin första valkamp som obunden rörelse och fick två platser i riksdagsvalet (Ville Komsi och Kalle Könkkölä) - de var de första icke-partilistade riksdagsledamöterna som invalts någonsin i Finlands historia. I valet år 1987 fick man redan fyra platser, och år 1991 växte antalet till 10 platser.

År 1995 fick de gröna 6,5 % av rösterna i riksdagsvalet och nio riksdagsledamöter. I regeringsförhandlingarna fick de gröna miljö- och biståndsministerns portfölj. Den gick till Pekka Haavisto. Det gröna förbundet blev sålunda det första gröna regeringspartiet i Västeuropas historia. I riksdagsvalet år 1999 vann de gröna två platser till: 7,3 % av rösterna innebar 11 riksdagsledamöter. Som en följd av det här fick partiet en och en halv regeringsplats: till miljö- och biståndsminister valdes Satu Hassi och som omsorgsminister under halva regeringsperioden (13.4.2000-19.4.2002) fungerade Osmo Soininvaara.

Under ledning av den första gröna miljöministern Pekka Haavisto rodde man i hamn förnyelsen av naturskyddslagen som varit under arbete i flera årtionden, också ett omfattande skogsskyddsprogram slutfördes. Förnyelsen av byggnadslagen som de gröna kört förverkligades och medborgarnas påverkningsmöjligheter vad gäller planering och planförverkligande förbättrades betydligt. I Lipponens andra regering fastslogs att räddandet av Östersjön är en av miljöpolitikens centrala uppgifter. De arbetsgrupper som minister Hassi tillsatt förbereder ett Östersjö-program med syfte att få bukt med de utsläpp som orsakar övergödningen. Natura 2000-programmet som nu slutförs och kompletteras gynnar många naturtyper och djurarter och gör dem till en del av ett unikt världsomspännande skyddsnät.

Den gröna skattereformen och sysselsättningen har också varit centrala frågor i den gröna regeringspolitiken. Regeringen har börjat förverkliga den gröna skattereformen, höjt energiskatterna och sänkt inkomstskatterna. Dessutom har man tagit i bruk en avfallsskatt. Regeringen har också beslutat att bättre anpassa beskattningen, socialskyddet och serviceavgifterna så att arbete alltid skulle vara ekonomiskt lönsamt. Finansieringen av biståndssamarbetet har höjts till sitt markbelopp även om andelen av bruttonationalprodukten fortsättningsvis ligger på 0,34 %.

 

De Gröna påverkar lokalt

I kommunalvalet klarade sig de gröna relativt bra i de större tätorterna redan på 1980-talet innan man organiserade sig som parti. I valet år 2004 fick Gröna förbundet 7,3 % av rösterna. Bäst klarade sig de gröna i Helsingfors, där partiet blev näststörsta grupp med en röstandel på 19,9 %. De gröna fick fullmäktigeplatser i 128 kommuner. Av de 314 kommunfällmäktigeledamöterna är 63 % kvinnor.

 

De Gröna och Europeiska Unionen

De gröna vill utöka medborgarnas påverkningsmöjligheter och öppenheten i EU:s beslutsfattande. Vårt mål är en hög nivå på miljöskyddet och konsumentskyddet, och vi vill värna om EU-medborgarnas hälsa. Vi vill förstärka EU:s social- och miljöpolitik. EU borde utarbeta gemensamma författningar som stipulerar miniminivåerna för miljönormerna och för miljö- och energiskatterna. Utvidgningen av EU är en viktig del av stabiliteten i Europa. Det gäller dock att fästa uppmärksamhet vid miljöskyddet och människorättssituationen samt det demokratiska beslutsfattandet i ansökarländerna.

På den globala marknaden behövs nya regler för den internationella handeln för att man ska kunna trygga det demokratiska inflytandet, trygga att arbetstagarna bemöts mänskligt och för att trygga en ansvarsfull miljöpolitik. EU är en ekonomisk stormakt som kan inverka på att de här kraven förverkligas även globalt.

Finland har 14 europarlamentariker av vilka en hör till De gröna: Satu Hassi. 

Gröna förbundet har aktivt deltagit i den internationella gröna rörelsen sedan år 1989. I juni 1993 var Gröna förbundet värd för en internationell kongress där Europas gröna bildades (European Federation of Green Parties). Gröna förbundets Pekka Sauri fungerade mellan åren 1994—1997 som ordförande för Europas gröna. I november år 2000 valdes en annan finländare till jobbet, den förre miljöministern Pekka Haavisto.